Sommarkollot

Ella bor ensam med mamma. Hon har inga kompisar och har precis slutat 3:an. Hela sommarlovet tänker hon spendera på balkongen och läsa böcker. Mamma är förstås ledsen för att Ella inte har någon kompis, så Ella ljuger och säger att hon lekt med Saga. Så går hon förbi en lekplats, en skylt säger "Sommarkollo", det ser kul ut och genast tar en ledare tag i henne och säger att "du måste vara Nathalie, välkommen!" Och hux flux är Ella med i en gemenskap, hon kommer sig inte för att säga vem hon egentligen är. Nu blir Ella en annan, plötsligt gör hon sig tuff inför de andra tjejerna, som blir impade av henne. Så här har hon aldrig känt sig förut. Hon blir tom kaxig mot ledarna. Men snart har hon nästlat in sig i lögner, och det blir allt svårare att njuta av att vara någon annan. Så hon rymmer till mormor (som varit ovän med mamma i ett år), och mormor får Ella att känna att det inte är helt och hållet hennes fel. Så allt löser sig till det bästa. 

Linda Wahlund. Bra, mkt att diskutera. När är man sig själv? Får man ljuga för att våga saker man inte vågat annars?

Vi ses i Obsan

Det är sommar och Annika ska åka till landet som hon gör varje år. Hon ser lata veckor med sina föräldrar vid den mysiga insjön  framför sig. Men de väntar en lillebror som kommer alldeles för tidigt. Istället är föräldrarna och bebisen på sjukhuset i vecka efter vecka. Annika börjar itsället hänga i Observatiorielunden i Stockholm, en park där en brokig samling barn samlas och utmanar varandra att göra knäppa grejer. Som att göra hål i öronen - med en säkerhetsnål eller springa tio varv runt caféet - helt nakenfis.
Både Annika, Kaja, Lövet, Kex och de andra hittar en slags trygghet i att inte berätta vilka de egentligen är och vart de hör hemma. För Annika är det är för läskigt att hälsa på den lilla bebisen som hela tiden seglar mellan liv och död. Och är mamma någon annan nu, sedan den lille brodern har kommit?
Hon är mästare på att ljuga och i Obsan är de inte intresserade av sanningen. Konsekvens är ju så mycket mer intressant.

Det här är en kort, både rolig och allvarlig bok. Jag gillar Cilla Jackerts språk väldigt mycket. Särskilt hur barnen pratar med varandra är fantastiskt! Det enda som jag har mot den är att den så detaljerat beskriver stadsdelen som Annika bor i. Jag vet ju hur den ser ut, men det känns kanske lite onödigt för en ung läsare som aldrig vart där.

Flickan med glasfågeln

På den gammalmodiga internatskolan Knight's Haddon för Englands rika flickor, går den ryska prinsessan Anastasia. Hon anklagas för att slarva bort sina saker och sedan skylla på andra. Är det någon som vill Anastasia illa på skolan?

Den föräldralösa Edie, som inte längre har ett hem efter att hennes blinda farmor hamnat på ålderdomshem, får i uppdrag av sin arroganta kusin att börja på den dyra skolan. Edie ska låtsas vara en helt vanlig elev, men egentligen är hon tvingad att spionera på prinsessan.

Edie tänker direkt att hon inte hör hemma på fina Knight's Haddon men efter bara några dagar blir det som hennes hem. Och hon vill verkligen inte bli tvingad tillbaka till sin fasters fruktansvärda familj.
När Edie får vänner efter bara ett par dagar och njuter av att spela i skolpjäsen, gör det henne illa till mods. Knight's Haddon blir hennes hem, men det kan när som helst tas ifrån henne.
Samtidigt tar spionuppdraget Edie på förbjudna nattliga promenader genom korridorerna och hon dras mer och mer in i skolans mysterier. Varför har rektorn ett foto på Edies döda mamma? Varför smyger lärarna omkring i elevernas sovsalar? Finns det någon som gömmer Anastasias saker eller håller hon på att bli tokig?



Edie är en så himla spännande person att läsa om. Hon känner starkt och vill mycket. Det är jobbig för henne att de vuxna i hennes liv bestämmer helt över henne. De bryr sig inte direkt om att göra vad Edie vill eller mår bäst av. Men det finns en eld i Edie som ingen vuxens regler kan kväva, därför är det alltid spännande att läsa om henne!

Jag ger dig solen

Så har den äntligen kommit - nästa känslostarka, romantiska, sorgliga, spännande och fantastiska bok av Jandy Nelson som tidigare skrivit Himlen börjar här. Tvillingarna Jude och Noah älskar och hatar varandra. De har en alldeles särskild kontakt mellan sig och kan inte ens spela sten-sax-påse eftersom de utan att mena det hela tiden väljer samma. Noah är den udda, smala konstnären med mörka lockar i nacken som tecknar dygnet runt. Jude är den utåtriktade, glada, sociala tjejen med böljande blont hårsvall, massor av vänner som surfar som ingen annan och vågar hoppa i havet från dödsstupet. De är fjorton år sommaren då hela deras liv får en annan riktning.

Tvillingarnas föräldrar är lika olika som barnen. Mamma är magisk, ouppnåelig, livlig och kreativ. Noah och Jude tävlar om hennes uppmärksamhet och kärlek. Pappa är den logiska vetenskapsmannen som alltid måste ha en förklaring på allting. Han är lite utanför i familjen. Boken indelas i långa kapitel där de olika tvillingarna är huvudpersoner och växlar mellan Noah fjorton år och Jude sexton. Som läsare vill man veta vad som hände den där sommaren, varför allt är så totalt annorlunda ett par år senare. Man förstår att dolda handlingar kommer att avslöjas, hemligheter komma upp till ytan men inte vad det ska vara. Sakta, bit för bit, avslöjas allt. Jag kan lova att en eller annan tår kommer att falla när du läser...