Camilla Lagerqvist har skrivit många bra böcker. Spännande böcker, böcker om andra världskriget, och den fantastiska "Den vita döden". Hennes nya bok heter När kastanjer spricker, och utspelas också en liten bit bakåt i vår svenska historia, nämligen tidigt 1950-tal. Majken har hamnat på ett hem för "vanartiga" flickor ute på en ö. Hon är föräldralös och har flyttats runt bland flera fosterhem, men på grund av sitt häftiga humör har det inte fungerat i fosterhemmen. Majken vet inte vad som hänt hennes föräldrar, och hon har ständigt återkommande mardrömmar och ångestattacker. På det här hemmet är det hård disciplin, och flickorna får inte en chans att komma tillrätta med sina bekymmer, man skall jobba och vara tyst. Men flickorna är tonåringar, med tonåringars behov och Majkens rumskamrat Ebba smiter ut om nätterna för att träffa killar, och hon får ibland med sig Majken. Det finns en kille som Majken vågar prata lite med, hon har annars mycket svårt för att öppna sig. Han ger henne en hästkastanj, för hon är "hård och taggig på utsidan, men mjuk på insidan". Hur skall livet bli för Majken? Kommer hon någonsin att få veta vad som hände hennes föräldrar? Camilla Lagerqvist skriver så att man verkligen lär känna huvudpersonen, lever med Majken och hennes funderingar. Man blir också upprörd och arg över omgivningens (isht föreståndarinnan på hemmet) ovilja att lyssna och förstå. Flickorna hade hamnat på hemmet av olika orsaker, någon hade snattat, någon hade föräldrar som inte klarade av att ta hand om barn, någon hade visat "osunt intresse" för samma kön. Ja, man tänker ju att det blivit bättre med tiden. Eller? Men en sak blir man så glad över, och det är sammanhållningen flickorna emellan. Man sviker inte varandra!
