Felicia, eller Fitz som hon numera vill kallas, sitter i pappans nya lägenhet. Föräldrarna har nyss skilt sig och Fitz' värld är kaos. Hon har utegångsförbud pga av det hon skrivit med spritpenna i sitt ansikte. Då ser hon pappa och lillasyster Bente komma cyklande, de halkar på en isfläck, Bente skadar sig så illa att hennes ena fingertopp huggs av. Det blir ilfärd till sjukhuset med fingertoppen i en plastpåse. Fitz får en mask för ansiktet och följer med. Det blir väntan och under tiden går Fitz runt på sjukhuset. Hon stöter på en kille, Adam, som först inte vill berätta varför han är där. De börjar prata och Fitz berättar om hur pestig tillvaron är, och visar sitt ansikte: DÖ MAMMA DÖ står det. Adam hjälper henne att tvätta bort orden, de träffar på en hjärtopererad tjej, bestämmer sig för att para ihop en sjuksköterska med läkaren hon är kär i, de gipsar Fitz' arm och pratar, pratar, pratar. Det visar sig att Adam fått en för tidigt född lillebror som ligger i kuvös, han har svårt att ta in att det faktiskt är ett levande barn. Men till slut kommer han också till insikt och vågar hålla lillebror. Adam har varit arg på sina föräldrar som bara brytt sig om det nya barnet, Fitz har varit arg på sina som bara bryr sig om sig själva. Men de pratar ut och dessutom nog är det så att Fitz blivit lite kär i Adam, eller?
Jag blev helt betagen av Anna Woltz' förra bok "Alaska", och även denna går rakt in i hjärtat. Man känner verkligen med Fitz och allt som rör sig i hennes huvud. Och trots all ilska så ser man vilken himla klok person hon är. Hon har rätt att ställa alla frågor hon har, är väldigt klok och modig. Och det där med att hon kanske är kär är det minst viktiga för min del. Men lite mysigt.
