Pojken, fågeln & kistmakaren

Det finns böcker man tycker väldigt mycket om, och så finns det böcker som går rakt in i hjärtat på en. En sådan bok har jag precis läst, "Pojken, fågeln & kistmakaren" av Matilda Woods. Det är en magisk, sorglig, hoppfull, vacker saga om kistmakaren Alberto som bor i Allora. Staden drabbas av pesten och Albertos hustru och tre barn dör. Han lever ensam i sitt hus där han tillverkar likkistor åt stadens invånare. Han omges alltså av döden hela tiden, och saknar sin familj. Men så en dag märker han att någon varit inne i huset och stulit av hans mat. Det händer ett par gånger, och till sist lurpassar Alberto på tjuven. Det visar sig vara en liten pojke som tar maten och som sedan springer iväg och gömmer sig i en koja utanför staden. Pojken har också en stor, färgglad fågel med sig. Alberto vill ju gärna hjälpa pojken och sakta, sakta börjar han prata med pojken som till sist vågar lita på Alberto och berättar att han heter Tito, och är son till en kvinna som Alberto ganska nyligen tillverkat en likkista åt eftersom hon dog, alldeles ensam. Pojken älskade sin mamma, men har en fruktansvärd historia att berätta. Pojkens pappa är nämligen på jakt efter honom, och han är en grym man som behandlade pojken och hans mamma förfärligt illa. Så Tito är livrädd för att pappan skall hitta honom. Alberto ser Tito som den son han en gång hade, pojkens öde gör att han bara måste hjälpa honom. Så Alberto gömmer pojken i sitt hus, lär honom snickra och lär honom läsa. Tillsammans läser de sagan om den magiska ön Isola, fylld med ädelstenar. Men en dag kommer en stor, grym man till staden.

Som sagt, en fantastisk bok, om vänskap och tillit, sorg och svek. Varje sida är dessutom vackert inramad av blommor, fiskar och bladrankor, allt i en dov, blåaktig färgton. Det är den australiensiska författarens debutbok, men jag hoppas verkligen på fler.

Barnen på Svartbäckens sanatorium

Ännu en bok om barn som farit illa en gång i tiden, som får kontakt med en flicka idag, en flicka som måste tillbringa sommarlovet i en gudsförgäten håla där det ligger ett gammalt sanatorium. Temat känns onekligen igen, men oj vad Janina Kastevik skriver bra. Man sugs in i berättelsen och kan inte sluta läsa, språket bara flyter fram.
Saga måste åka till sin farfar över sommarlovet, mamma ska jobba i Norge och det finns ingen annan som kan ta hand om Saga. Farfar är en berömd skräckförfattare som just flyttat till ett gammalt hus i den lilla byn Svartbäcken där det inte händer någonting. Fabriken är nedlagd, folk flyttar därifrån och där skall Saga vara hela sommaren. Hon har inte träffat farfar på 10 år och gillar honom inte riktigt. Han är bullrig, säger taskiga saker om hennes hårfärg och vill helst vara ifred. När hon tittar ut genom fönstret i sitt rum kommer en hastig tanke: Någon tittar på mig. Men hon skakar av sig tanken och stänger fönstret. På natten drömmer hon om en mager pojke med svarta ögon, samma pojke som fanns på ett fotografi som låg bredvid farfars skrivmaskin. Nästa dag cyklar Saga ner och badar, på vägen hem börjar det ösregna och hon tar skydd inne i den övergivna fabriken. Där stöter hon på Teo, som åker runt tillsammans med sin pappa och fotograferar gamla övergivna hus. Dagen efter skall de till det gamla sanatoriet som också ligger i Svartbäcken, och Saga frågar om hon får följa med. På kvällen tar hon fram sin telefon och tittar på fotot hon tog nere vid badsjön. Men vad är det för märklig skugga i ena kanten? Ser nästan ut som silhuetten av en människa... Och när hon berättar för farfar att hon skall till sanatoriet tittar han för första gången henne i ögonen och säger bestämt: "Sanatoriet är ingen lekplats. Om jag var du skulle jag hålla mig borta därifrån."
Som sagt, härlig spänning. Snabbläst. "Typ Angerborn".

Ilskan Rädslan Löftet IRL

Maria Frensborg har skrivit flera böcker för lite yngre barn, t ex de roliga böckerna om Ellen och Sorken, samt böckerna om Stål-Stella, superhjälten. Men här har vi en betydligt allvarligare bok, för lite äldre barn. IRL Ilskan Rädslan Löftet, som handlar om Josef, en kille i mellanstadieåldern. När boken börjar har han bråkat med sin pappa på morgonen, skrikit att han hatar honom och sedan rusat iväg till skolan. En stund senare blir Josef hämtad på lektionen, pappa har råkat ut för en olycka och ligger i koma på sjukhuset. Tänk om han inte vaknar igen, då var det sista Josef sa till pappa att han hatade honom. Och det gör han ju inte, han älskar sin pappa. Kan han verkligen leva med detta. Kan man inte som i dataspelen starta om och göra rätt? Det blir några tuffa dagar för Josef, det är många tankar som snurrar i hans huvud. På sjukhuset träffar han sjuksköterskan Steve, som han kan anförtro sig åt, och som berättar för honom om filosofen Descartes som funderade mycket över människans själ, var den sitter och om den finns kvar efter man är död. Han träffar också Ruth, vars pappa har en hjärntumör och snart ska opereras.

Det här är en snabbläst bok som man ogärna lägger ifrån sig. Josef är en kille som får börja tänka i andra banor, vilket inte är helt lätt, han är ju dessutom inte så gammal. Men man kommer verkligen honom in på livet, man lider och känner med honom. Det är inte en snyft-bok, även om det finns flera jobbiga inslag i boken. En bok att fundera och prata om!

Tio över ett

Här har vi årets Augustpris-vinnare i barn- och ungdomsklassen. Och det kan jag förstå! Ann-Helén Laestadius har skrivit en gripande bok om en ung tjej, Maja, som bor i Kiruna och som drabbas av att staden nu måste flyttas pga att gruvan utvidgas. Eller som Maja själv säger: Kiruna håller på att rivas inte flyttas. Maja och hennes familj, mamma, pappa och lillasyster, bor i ett av de hus som ligger för nära gruvan och som nu ska rivas, och de måste flytta till nybyggda, mycket dyrare lägenheter. Bästa kompisen Julia bor också i samma område, men hennes mamma har träffat en ny man och bestämt att hon och Julia ska flytta till mannen i Luleå eftersom de ändå inte kan bo kvar där de bor nu. Så tillvaron är ganska kaotisk för Maja. Men det värsta är hennes rädsla. Rädslan för att de inte ska hinna flytta, utan att gruvbrytningen skall skapa slukhål som drar ner deras hus i underjorden. Varje natt klockan 20 över ett spränger man i gruvan och därför ställer Maja sin klocka på tio över ett varje natt så hon skall vara vaken OM sprängningen blir för kraftig. Hon har en väska under sängen färdigpackad med kläder till familjen om de skulle behöva fly. Att vara vaken varje natt håller naturligtvis inte i längden, Maja mår inte alls bra. Det enda som kan skingra tankarna något lite på gruvan är Albin, hockeykillen som hon är kär i.

Den här boken handlar om förändringar, och hur olika vi påverkas av och tacklar förändringar. Majas funderingar och ilska över gruvan försvåras också av att pappa jobbar i gruvan. Hur ska familjen på någon inkomst om inte gruvarbetena finns kvar? Hur ska hon någonsin komma över sin rädsla för gruvan? Hon vill ju faktiskt inte lämna Kiruna. Man kommer verkligen Maja in på livet i den här boken, man lever och lider med henne. Människorna runt omkring henne, föräldrar och lärare, är också sympatiskt beskrivna. Som sagt, en sådan här stor förändring påverkar ju alla, på olika sätt.