För att vi hör ihop

Måna är på väg till sommarön där familjen brukar tillbringa några veckor varje år. Men i år är det inte som vanligt. Måna tänker hela tiden att hon ju är död, så hon kan varken svara på tilltal eller glädja sig åt sommaren. Men snart förstår vi läsare att det inte är Måna som är död, utan Alice, kompisen som hon var med varje sommar på ön. De har så många gemensamma minnen och upplevelser därifrån. Vartannat kapitel heter "Ett annat nu", där vi får ta del av deras sista sommar tillsammans, vartannat heter "Nu" och beskriver Månas väg till att slutligen acceptera att Alice är borta (hon omkom i en bilolycka under hösten). Att Måna orkar prata om det, orkar förstå att det faktiskt inte är hon som är död, att livet går vidare trots att man inte vill tro det. Till hennes hjälp kommer en katt och dennes matte.

Klara Krantz har skrivit en drabbande bok om sorg, längtan, minnen, att bli tonåring, vänskap. Boken innehåller mycket känslor och tankar. Skriven på ett sätt som gör att man sträckläser den.

Tusen stjärnors ö

Huvudperson i den här boken är Tigris, när boken börjar fyller hon 11 år. I present får hon (som vanligt) ett gosedjur av pappa. Varför fortsätter han köpa gosedjur till henne nu när hon blivit så stor? Tigris mamma dog i en bilolycka på Tigris' ettårsdag, därför är hennes födelsedagar inte bara roliga, pappa blir alltid extra sorgsen denna dag. Han är förresten sorgsen mest hela tiden, saknar mamma Lyra väldigt mycket. Nu har de flyttat till en ny lägenhet, farmor har flyttat in en bit därifrån och hon är ett fint stöd för Tigris och pappa. En kväll hör Tigris hur farmor säger till pappa att han måste berätta allt för Tigris, men pappa orkar inte. Vad är det han ska berätta? Bland alla flyttkartonger hittar Tigris en låda som det står "Lyras saker" på. Den tar hon med sig och gömmer under skrivbordet i sitt rum. När Tigris öppnar den så är den tom! Men det kommer en doft av rosor ur lådan, en mammadoft. Tigris kryper ner i lådan, hon blir sömnigare och sömnigare och plötsligt känner hon att hon och lådan seglar fram på havet. Lådan för henne till en ö, Tusen stjärnors ö, där sitter en kvinna på strandkanten och spelar på ett instrument. Kvinnan heter Ariann och hon välkomnar Tigris, säger att hon har väntat på henne. Hon säger också att det är Lyra som skapat ön, men att nu är hon försvunnen. Lyra - Tigris' mamma! Tigris vet inte vad hon ska tro utan hoppar ner i lådan igen och vaknar upp hemma i rummet. I lådan hittar hon ett halvt foto, själv har hon den andra halvan och på den sitter hon som liten bebis i sin mammas knä. Men på den här halvan av fotot sitter det också en liten bebis, i pappas knä. Det fanns två bebisar!
Fast Ariann sa till Tigris att hon inte fick komma på natten kan inte Tigris vänta utan hon sätter sig i lådan och flyter iväg till ön. Men hon skulle nog lyssnat på varningen... Och vem är Lejonet som Ariann säger att Tigris måste träffa?

Emma Karinsdotter har skrivit en vacker, spännande och ibland sorglig bladvändare.

Så mycket kärlek kan inte dö

Så mycket kärlek kan inte dö är skriven av Moni Nilsson som är mest känd för böckerna om Tsatsiki. Den här boken är sorgligare än hennes andra, men fortfarande med samma humor.

Leas mamma har cancer och ska dö. Det säger hennes bästis Noa som har sett mamman på cancergalan. Men Lea vill inte tro på det Noa säger, att hennes mamma ska dö. Hon tänker istället att så länge hon är arg på Noa kommer mamma fortsätta att leva. Men utan sin bästis blir det allt svårare och Leas mamma fortsätter att vara sjuk. Samtidigt pågår livet. Lea spelar fotboll, går i skolan och tycker att storebror Lucas kompis är söt.

Detta är en bok för dig som gillar sorgliga och fina böcker men som ändå innehåller humor. För hur mörkt det än blir så kan man alltid skratta och vad som än händer med Leas mamma så kan så mycket kärlek inte bara dö.

Kattvinden

Här kommer en spännande, fantastiskt vacker och lite annorlunda bok. Annorlunda trots att den handlar om ett hus som vilar på en historia från förr i tiden, och att huvudpersonen är den som lyckas "förstå" huset och se till att saker och ting löses på rätt sätt. Genre hemsökta hus, alltså. Den här bokens historia börjar i vanlig text, men så förs den vidare genom fantastiska illustrationer, med bara ett par rader text på sidan. Det är bilden som ger oss historien, och vi kan tolka händelser och känslor i dessa bilder, och på så sätt förstå vad som hände. Boken börjar i nutid, och det är Manda som är huvudperson. Hon bor med sin mamma, för tillfället i farfars mäklarfirmas lokaler. Mandas pappa är nämligen sedan länge försvunnen, man vet inte vad som hänt honom. Det är naturligtvis något Manda funderar jättemycket över, trots att minnena av pappa börjar blekna allt mer. Nu är det skollov och farfar ber Manda hjälpa honom att rensa i ett hus som han ska sälja, Villa Bellevue. Villan är känd som ett spökhus, det är ingen som bott där på länge, länge. När de kommit in i huset upplever Manda underliga saker, det kommer glaskulor rullande på golvet, och när hon skickar en bild via telefonen till bästa kompisen Sirin, syns en hand på glasrutan i bakgrunden. Manda förstår snart att farfar vet mer om det här huset än han först säger, och till slut börjar han berätta. Det visar sig att farfar faktiskt bodde där under andra världskriget, då han blev god vän med pojken som bodde där, Henri. Dock har Henri sjukdomen tuberkulos, och han smittar även farfar. Nu tar bilderna över och vi får följa vad som hände i huset under kriget. Mer berättar jag inte, den här boken måste upplevas!
Helena Öberg har skrivit och Kristin Lidström har illustrerat. Som sagt, spännande, fascinerande, vackert, sorgligt. Om saknad, längtan och vänskap. Jag kom direkt att tänka på Brian Selznicks fantastiska böcker "Underverk" och "Hugo Cabret", som är uppbyggda på samma vis.

Sanningar om maneter

"Om man tittar tillräckligt länge på en manet ser den till slut ut som ett bultande hjärta ... ett hjärta som man kan se rakt igenom, rakt in i en annan värld där allt som man har tappat bort finns gömt." Den som säger detta är Suzy, hon har bestämt sig för att ta reda på allt hon kan om maneter. Hon är beredd på att gå hur långt som helst för att få veta. Varför? Och vad vill hon veta?
Suzy är 12 år och höstterminen har precis börjat. Men hela livet har ställts på ända för henne eftersom den allra bästa kompisen sedan väldigt länge, Franny, drunknade i somras. Suzy kan inte fatta att Franny kunde drunkna, hon var ju en jätteduktig simmare. Det stämmer inte. Vad kan ha hänt? Klassen är på besök på ett stort akvarium och där finns en manetutställning. När Suzy läser om giftiga maneter, sådana som inte syns men det räcker med ett stick av dem för att du ska dö, så börjar hennes tankar sätta igång. Var det en manet som dödade Franny? Suzy bestämmer sig för att sluta prata och går helt upp i sina manetstudier. Man förstår också rätt snart att den sista tiden hade Suzy och Franny glidit ifrån varandra som kompisar, något som Suzy inte kunde acceptera. Tydligen gjorde Suzy något oförlåtligt mot Franny sista gången de sågs. Och nu kan hon ju inte be om förlåtelse. Kan maneterna hjälpa Suzy att se "rakt in i en annan värld där allt man tappat bort finns gömt"?
Det här är en bok om att sörja, alla sörjer på olika sätt. Det är en bok om att få vara annorlunda. En bok om att växa upp och förändras. En bok om att man måste försöka komma över saker som plågar en, men att det tar tid. En väldigt bra bok helt enkelt. En bok man inte glömmer i första taget, skriven av Ali Benjamin.

Ilskan Rädslan Löftet IRL

Maria Frensborg har skrivit flera böcker för lite yngre barn, t ex de roliga böckerna om Ellen och Sorken, samt böckerna om Stål-Stella, superhjälten. Men här har vi en betydligt allvarligare bok, för lite äldre barn. IRL Ilskan Rädslan Löftet, som handlar om Josef, en kille i mellanstadieåldern. När boken börjar har han bråkat med sin pappa på morgonen, skrikit att han hatar honom och sedan rusat iväg till skolan. En stund senare blir Josef hämtad på lektionen, pappa har råkat ut för en olycka och ligger i koma på sjukhuset. Tänk om han inte vaknar igen, då var det sista Josef sa till pappa att han hatade honom. Och det gör han ju inte, han älskar sin pappa. Kan han verkligen leva med detta. Kan man inte som i dataspelen starta om och göra rätt? Det blir några tuffa dagar för Josef, det är många tankar som snurrar i hans huvud. På sjukhuset träffar han sjuksköterskan Steve, som han kan anförtro sig åt, och som berättar för honom om filosofen Descartes som funderade mycket över människans själ, var den sitter och om den finns kvar efter man är död. Han träffar också Ruth, vars pappa har en hjärntumör och snart ska opereras.

Det här är en snabbläst bok som man ogärna lägger ifrån sig. Josef är en kille som får börja tänka i andra banor, vilket inte är helt lätt, han är ju dessutom inte så gammal. Men man kommer verkligen honom in på livet, man lider och känner med honom. Det är inte en snyft-bok, även om det finns flera jobbiga inslag i boken. En bok att fundera och prata om!

Den vita döden

Det är mitten av 1930-talet. Julia har insjuknat i tbc, som var en vanlig, mycket smittsam lungsjukdom på den tiden. Familjen har skickat henne till ett sanatorium, ett sjukhus, i Småland för att hon ska bli bättre. Familjen bor i Uppsala och Julia känner att de har skickat iväg henne långt bort för att skydda småsyskonen från sjukdomen. Föräldrarna kommer heller aldrig och hälsar på Julia. Hon känner sig ensam och övergiven, men blir dock snart vän med flera flickor på sjukhuset. Så en dag kommer en ung pojke till sanatoriet, så fort Julia får syn på honom blir hon darrig, han är så vacker. Det visar sig att han tillhör cirkusfolket som slagit läger i närheten. Men även pojken, som heter Luca, visar sig vara sjuk i tbc. Försiktigt vågar Julia ta kontakt med Luca och de blir vänner, och mer än det så småningom. Men hela tiden finns döden i bakgrunden, när någon får ett eget rum är det beviset på att personen blivit sämre och är på väg att dö. Och det är ingen vacker, blek död, utan en ful, svart, fruktansvärd död. Vänskapen/kärleken till Luca växer och en kväll tar han med henne till familjens cirkus, trots att hon inte får lov att lämna sjukhusområdet. Det blir en oförglömlig kväll. Men som sagt, det är ju den där döden som hela tiden lurar i bakgrunden.

Camilla Lagerqvist har skrivit flera ungdomsböcker. T ex serien Svarta rosorna som utspelas i Sverige under andra världskriget. Hon har också skrivit en magisk, spännande bok som heter Rädda honom. Den här boken Den vita döden är en bok om döden, men också en hyllning till livet och kärleken. Den är en intressant historisk beskrivning av en tid i Sverige då många for illa, det var inte alla som hade råd att skicka sina barn till vård på ett sanatorium. Det är också en fin beskrivning av vänskap och hur viktigt det är att ha någon man kan lita på.

Djupa Ro

Något otänkbart har hänt i byn där nittonåriga David växte upp. Hans vän Jonathan hittas död vid badstället Djupa Ro. Det sägs att han fastnade under bryggan och drunknade.

David kommer från det lilla samhället Ingelstad som ligger på landet. Han och hans barndomsvänner, Ludde, Paula och Tova har lämnat sin lilla by bakom sig. De har tagit sig ut i stora världen - till fiskrensarjobb i Norge, till en strand i Thailand och studier i Uppsala. För de är ju nästan vuxna nu. Kändes det som, i alla fall. Fram tills Jonathan hittas död. Varför stack Jonathan för att simma helt ensam mitt i natten?

Hur är det meningen att man ska känna när ens vän dör? David verkar känna allt på en gång. Sorg, vrede, till och med känslorna för Paula. Boken kretsar kring hur ungdomarna mår veckorna efter kompisens död. De samlas och pratar, minns hur Jonathan var och försöker förstå hur det där hemska kunde hända. Sakta men säkert upptäcker de att allt kanske inte varit så bra med Jonathan.

Jag tycker att Lisa Bjärbo är skicklig på att skapa personer med verkliga känslor och upplevelser. I Djupa Ro skildrar hon en hemsk händelse som unga människor går igenom, och hon gör det så att det känns verkligt. Trots allvaret detta skriver hon ändå roligt, som hon brukar göra (läs till exempel Allt jag säger är sant). För vissa saker kommer fortfarande vara roligt i ett liv, trots att något ofattbart har hänt.

Som stjärnor i natten - All the Bright Places

Som stjärnor i natten är Jennifer Nivens första ungdomsbok. Hon har skrivit den för att hon verkligen vill säga något, och det märks. Inledningsscenen är stark och griper tag med en gång. Theodor och Violet, två seniors i high school, möts i ett torn på skolan. Båda är där för att för att de mår riktigt dåligt och kanske tänker hoppa. I övrigt har de överhuvud taget ingenting gemensamt - tror de i alla fall.

Violet är den perfekta tjejen som allting går så bra för. Hon är snygg, smart, populär och ihop med skolans mest eftertraktade kille. Hennes bästa vän är storasystern Eleanor. Tillsammans har de en modeblogg. Så händer det värsta: Eleanor dör i en bilolycka. Violet är med, de är på väg hem från en fest. Det där är ändå rätt länge sedan och den enda som fortfarande tänker på det tycks vara Violet. Inte för att hon visar det. Inte med sitt sätt i alla fall. Lite skumt kanske kompisarna tycker det är att Violet börjar använda Eleanors glasögon och klipper lugg som hon inte klär i som en slags tribut till systern. Annars är allt ok, åtminstone på ytan.

Theodor Finch är en outsider på skolan. Vissa tycker att han är en freak, andra tycker att han är intressant. Inuti är han en person som har tappat greppet om tillvaron. Han ser ingen mening. Han vet inte ens vem han är. Han testar olika klädstilar och byter personlighet med dem. Men har han en inre kärna? Han vet inte själv.

Nu möts Violet och Theodor. På geografin får de sedan en uppgift. De ska dokumentera ett par platser i Indiana som är värda att se, turistattraktioner. Theo och Violet tolkar uppgiften annorlunda. De ger sig ut på en resa genom sin delstat som innebär avslöjanden och upptäckter. Den kommer att bli livsavgörande.

Läs denna bok. Jag tror inte du kommer att kunna släppa den ifrån dig när du börjat.

Saving June

När man inte har möjlighet att göra en road trip genom USA så kan man ändå läsa om någon annan som gör det... Harper Collins hade en storasyster som hette June. Saving June kan verka som en märklig titel när man redan i inledningen får veta att June just har begått självmord. Snart fattar man dock att den ändå är rätt bra faktiskt.
Perfekta June hatade sitt liv. Hon levde upp till alla för-väntningar. June var snygg, begåvad, smart, duktig och snäll. När det var dags att söka till college och deras frånskilda mamma inte hade råd att låta June uppfylla drömmen om att läsa i Kalifornien sökte June istället in till ett i samma stad i Michigan. Allt flöt på hur smidigt som helst. Ända tills den dag då Harper ska genom carporten på väg till skolan och finner sin syster sittande i bilen. Hon är död.

Under minnesstunden hemma över June så möter Harper grönögda Jake Tolan. Han visar sig vara nära vän till June. Det hade Harper ingen aning om, hon har aldrig sett honom förut. Han ser inte heller ut som Junes vanliga vänner. Hur väl kände Harper egentligen sin syster?  Begravningen planeras men föräldrarna kan inte komma överens om var June bör vila så de bestämmer sig för att dela hennes aska. Detta kan inte Harper acceptera. Tillsammans med bästa väninnan Laney planerar hon att rymma med askan till Kalifornien. Inte så lätt när man inte har en bil. Det har däremot Jake...

Redan från början känner man tydligt spänningen i luften mellan Harper och Jake. Den planerade färdvägen får sina avvikelser som i vissa fall leder till rena våldsamheter - Harper klipper faktiskt till en kille med knytnäven rakt i ansiktet vid ett tillfälle! Under resans gång lär vi känna de tre ungdomarna, de lär känna varandra men störst är nog hur de lär känna sig själva. Författaren heter Hannah Harrington och visst, en eller annan likhet med den fantastiske John Green har hon absolut :-)

Tusen och en chans

Många är ni säkert som läst Annabel Pitchers fantastiska bok "Min syster är i tusen bitar" (om inte, gör det!). Här är nu hennes nya bok "Tusen och en chans", och även detta är en bok man bara inte kan lägga ifrån sig. Temat är återigen tungt, för boken består av brev till en dödsdömd man som sitter och väntar på sin avrättning i ett fängelse i Texas. Han är dömd för att ha dödat sin fru. Breven är skrivna av en tjej som kallar sig Zoe. Hon vill inte avslöja sitt rätta namn, för det visar sig att hon döljer en fruktansvärd hemlighet. Hon är nämligen också skyldig till ett mord. "I mitt fall var det inte en kvinna. Det var en kille. Och jag dödade honom för exakt tre månader sedan. Och vill du höra det värsta? Jag kom undan." Så hon skriver till fången, Mr Harris, han är den ende som hon kan berätta allt för, och genom breven får vi höra Zoes historia. Hur hon äntligen fick gå på en fest för sin överbeskyddande mamma som annars pressar henne att plugga så hon kan bli jurist (själv vill Zoe bli författare). På festen blir hon berusad, hånglar med snygge Max, blir fotad naken, bilderna sprids, men hon förlåter Max och blir vän (och till och med mer än vän) med honom. Mer vill jag inte berätta, men mycket i boken kretsar också kring Zoes familj, föräldrarna som bråkar, framför allt om pengar. Om lillasyster Dot som är döv, bästa kompisen Lauren, och om Max' bror Aaron...


Ju längre in i boken man kommer desto mer känner man att man egentligen inte vill veta vad det är Zoe har gjort, för hon verkar vara en så klok, rolig och förnuftig tjej. Man tycker om henne.

Mary, spöket och resan genom natten

Om man bara läser den här bokens titel kan man tro att det är en spökhistoria, och det är det ju på ett sätt, men inte en sådan där läskig, hårresande historia. Mary är ledsen för att hennes bästis Ava har flyttat till andra sidan stan (Dublin), hon saknar Ava jättemycket. Dessutom är mormor svårt sjuk och ligger på lasarettet, dit åker Mary ofta och hälsar på. Så en dag träffar Mary en gammal kvinna, eller egentligen ser hon ju inte så gammal ut, men hon har gammaldags kläder och hon pratar lite högtidligt på något vis. Kvinnan ber Mary att hälsa sin mormor och säga att allt kommer att gå bra. Tyvärr glömmer Mary säga det, och när hon nästa dag åter stöter på den märkliga kvinnan ser Mary att hon blir lite irriterad när Mary erkänner att hon glömt. Kvinnan säger att hon heter Anastasia men kallas för Tansey. En dag berättar Mary för sin mamma att hon pratat med Tansey och då svarar mamma: "Men så hette ju din gammelmormor!" Vem är egentligen kvinnan som Mary pratar med? Mamma känner inte till att det bor någon sådan kvinna i närheten. Så byter boken berättare, vi flyttas bakåt i tiden och nu är det, just det, Tansey som berättar. Därefter växlar berättandet mellan nutid och dåtid.

Roddy Doyle är ju en författare som skrivit många böcker, både för vuxna och barn. "Fnissarnas hämnd"t ex är en hysteriskt knasig barnbok (perfekt att läsa högt om man klarar av lite prutt-humor...). Han har också skrivit "The Commitments", om ett amatörsoulband i Dublin, den boken har även filmatiserats. I den här boken skriver han om ett allvarligare tema, döden, men på ett så fint sätt att man bara vill fortsätta läsa, man kan inte släppa boken.