En planet i mitt huvud

14-årige Standish Treadwell är orolig. Hans bästa vän Hector har bara försvunnit. Utan Hector är skolan mer eller mindre ett helvete för en som Standish. Han har nämligen grav dyslexi. Det finns en ramsa om honom i skolan: Can't read, can't write / Standish Treadwell isn't bright. Så låter orden i den engelska versionen av En planet i mitt huvud. Den heter Maggot Moon och författaren av den här ovanliga boken är Sally Gardner. Det är förresten bara första delen av ramsan som stämmer - för smart, det är Standish verkligen. Han lägger märke till saker, han läser folk och ser igenom dem. Sådant behövs i den här världen som är väldigt olik den du och jag lever i.

Standish bor med sin farfar i Zon 7. Hans föräldrar är försvunna, kanske döda. Folk försvinner på det viset här där Möderneslandet kontrollerar allt. Alla är övervakade, säkerhetspoliser och skolledning samarbetar, din bänkgranne i skolan kan vara informatör. Standish mobbas hårt för att han är annorlunda. Han tänker också annorlunda. Det gör även hans farfar. Annorlunda är farligt. Så berättas historien om hur det gick till den gången då Hector Lush och hans föräldrar plötsligt flyttade in i det övergivna huset bredvid Treadwells på deras gata.

Det är förbjudet att ha TV och bara en radiokanal är tillåten. Ett område på höjden bakom en mur längst bort på gatan där Standish bor är avspärrat. En gång råkar han och Hector sparka in en fotboll dit. Det är Hector som hämtar den. Vad han får se och vilka händelser detta sätter igång är obehagligt spännande att läsa om. Du kommer att bli ledsen, kanske lite illamående men även fascinerad. För det här är en bok som skiljer sig från mängden på ett oroväckande bra sätt.