Vad är det egentligen som gör att man tycker om att läsa en bok? Att man blir glad eller på allmänt gott humör av den? Nja, riktigt så enkelt är det inte. Läs Valarnas sång av Jacqueline Wilson så får du se vad jag menar! Tårarna är inte långt borta samtidigt som man faktiskt ändå ibland också måste skratta åt envisa, bråkiga, tjuriga och finurliga Ella som är bokens huvudperson. Men mest är det ledsamt och man är riktigt orolig. Så här är det: Ella bor med mamma Sue och styvpappa Joe sedan en kort tid tillbaka. Hennes riktiga pappa har hon inte sett mycket av under sitt liv. Sue och Joe är båda lärare och arbetar på samma skola - det var så de träffades. Eftersom mamma blev med barn har de nu hastigt flyttat ihop och gift sig. Ella står väl ut med Joe men inte mycket mer än så. Den dag då lillebror Sam föds ändras deras liv dramatiskt och otäckt. Allt går fel. Sue hamnar i koma och ligger totalt livlös i sin sal på sjukhuset. Ingen vet om hon någonsin kommer att vakna upp igen. Kvar sitter Ella med en bror hon aldrig velat ha och en styvpappa som hon inte kommer överens med. Som om inte detta är nog börjar det trassla till sig i skolan också. Då hon är borta hittar bästa vännen Sally en annan flicka att vara med. Ella skaffar sig dessutom en fiende, dumma Martha som slåss och säger att Ellas mamma är en grönsak och annat elakt. Men då får Ella nog. Hon slår tillbaka. Det är inte mycket som intresserar henne längre men när fröken berättar om valar under naturvetenskapen tar Ellas fantasi fart... Kan hennes mamma höra valsång, tro? En sorgligt uppslukande bok!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar