Återigen en pärla skriven av Anna Woltz. Hon kan som ingen annan sätta ord på alla de känslor som kan finnas hos barn och unga. Den här boken börjar med att Atlanta, 11 år, cyklar rakt in i Finleys cykel när han tvärbromsar. Hon blir jättearg, inget får stoppa henne, hon har räknat ut på minuten hur långt hon ska cykla i timmen och inget får sinka henne. Men Finley berättar att han är på rymmen hemifrån pga att hans mamma sagt att hon tröttnat på att ha honom till son. Vi läsare förstår att Atlanta bär på något jobbigt som fått henne att göra denna vansinnescykling, och Finley får henne att berätta att mamma är cancersjuk och i morgon ska de få besked om det kommer att går bra eller ej, och Atlanta vill göra denna cykling för att bevisa för mamma att hon verkligen vill att hon ska bli frisk. Så de slår följe men efter natten inser de att det inte kommer att gå utan de tar färjan tillbaka.
Lyckligt slut, men inte sentimentalt för det. Hajtänderna är Finley's mammas turamuletter, han har snott dem från henne som ett straff för vad hon sagt. Atlanta vill tro att tänderna kan bringa tur även om hon begriper att det inte är så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar