torsdag 4 maj 2017

Barnen på Svartbäckens sanatorium

Ännu en bok om barn som farit illa en gång i tiden, som får kontakt med en flicka idag, en flicka som måste tillbringa sommarlovet i en gudsförgäten håla där det ligger ett gammalt sanatorium. Temat känns onekligen igen, men oj vad Janina Kastevik skriver bra. Man sugs in i berättelsen och kan inte sluta läsa, språket bara flyter fram.
Saga måste åka till sin farfar över sommarlovet, mamma ska jobba i Norge och det finns ingen annan som kan ta hand om Saga. Farfar är en berömd skräckförfattare som just flyttat till ett gammalt hus i den lilla byn Svartbäcken där det inte händer någonting. Fabriken är nedlagd, folk flyttar därifrån och där skall Saga vara hela sommaren. Hon har inte träffat farfar på 10 år och gillar honom inte riktigt. Han är bullrig, säger taskiga saker om hennes hårfärg och vill helst vara ifred. När hon tittar ut genom fönstret i sitt rum kommer en hastig tanke: Någon tittar på mig. Men hon skakar av sig tanken och stänger fönstret. På natten drömmer hon om en mager pojke med svarta ögon, samma pojke som fanns på ett fotografi som låg bredvid farfars skrivmaskin. Nästa dag cyklar Saga ner och badar, på vägen hem börjar det ösregna och hon tar skydd inne i den övergivna fabriken. Där stöter hon på Teo, som åker runt tillsammans med sin pappa och fotograferar gamla övergivna hus. Dagen efter skall de till det gamla sanatoriet som också ligger i Svartbäcken, och Saga frågar om hon får följa med. På kvällen tar hon fram sin telefon och tittar på fotot hon tog nere vid badsjön. Men vad är det för märklig skugga i ena kanten? Ser nästan ut som silhuetten av en människa... Och när hon berättar för farfar att hon skall till sanatoriet tittar han för första gången henne i ögonen och säger bestämt: "Sanatoriet är ingen lekplats. Om jag var du skulle jag hålla mig borta därifrån."
Som sagt, härlig spänning. Snabbläst. "Typ Angerborn".

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar