Petter Lidbeck är jätteduktig på att i ett litet format skapa kuslig stämning. Hans nya bok Becca är en ganska kort bok. Den börjar på barnhemmet där fröken Florence styr med järnhand. Varje gång det kommer människor på besök så hoppas barnen på att bli bortadopterade. Alla barnen utom flickan som berättar, hon ser nämligen grotesk ut (säger hon själv, man får aldrig reda på vilket sätt hon är så ful). Hon är medveten om det själv, och annars tar de andra barnen ofta tillfället i akt att berätta det för henne, kallar henne ful. Så en dag förhindrar hon en man att kasta sig utför klipporna, när mannen sedan några dagar senare kommer till barnhemmet för att tacka flickan visar det sig att det är Max Winther, en berömd filmskådespelare. Han har precis förlorat sin dotter, Becca, i en olycka och han var så olycklig över detta att han ville ta sitt liv. Men han hindrades ju och nu bjuder han flickan på restaurang och ger henne nya fina kläder. Det blir inte populärt på barnhemmet, men Max står upp för flickan och tar henne med sig hem till sig. Flickan har räddats från den förfärliga tillvaron på barnhemmet. Eller...Alla vi som (många gånger) sett 40-talsfilmen Rebecca känner genast igen oss. Becca (Rebecca) ; Max Winther (Max de Winter) ; så här står det när de med bil närmar sig Winthers hus för första gången: "Genom den regnvåta vindrutan såg jag suddiga ljus. En blixt lyste upp himlen och jag anade konturen av ett slott med ett högt torn." Och så fortsätter det. Genialiskt, krypande läskigt, helt enkelt en jättebra bok!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar